Någon typ av dagbok. Möjligen en aning avig.

Allmänt / Permalink / 0

  2012-03-26, Paris, Frankrike

Att resa till Sydamerika innebär alltid en stor inre glädje.

Det är varmt, oftast vackert väder och nästan allting är av usel kvalitet.

Vad är då glädjen med det undrar ni?

Ja, värme har väl ingen något emot men det där med kvaliteten då? Enklast kan man jämföra det med att besöka ett sjukhus. Om man är frisk. Det känns inte så jäkla illa ändå eftersom man ändå ska åka hem igen snart.

Den tanken underlättar när man åker i usla bussar, bor på råtthål till hotell, käkar knepig mat som dryper av illaluktande oljor och små krulliga hårstrån.

Flygningen kan väl beskrivas som bekväm i jämförelse med den vi oftast får uppleva i Sverige. Möjligen nedflyg från Åreskutan undantagna om man kan bortse från att det inte sällan är kallt där.

   På alla flygställen jag besökt finns ett enkelt och prisvärt sätt att ta sig upp till start, så även här. Turen kostar 20 Reais, ca 80 Skr, tar en dryg timme inklusive pit-stop och inkluderar dessutom returtransport förutsatt att man landar mellan byn och starten.

Huvudstarten i Castelo är stor, grästäckt men en aning brant för högsta komfort. Väder och vind inräknat får ändå denna start en fyra på den sexgradiga skalan från streck till fem.

Flygningen börjar hyfsat enkelt med stora svarta branter som alltid ger lyft även tidigt på dagen. I dalen framför finns det även några mindre kullar som verkar vara rena rama skorstenarna som alternativ om man inte gillar att skrapa i bergskanten. Man tar sig snabbt upp över starthöjd och sen är det hissen rätt upp till molnbas. När man kommer ut några kilometer från startplatsen ändrar sig terrängen och övergår till att bli mer platt med fristående berg och små kullar. Trevlig enkel kurvning och fina glidstreck med flera solklara triggers inom räckhåll när man nått molnbas. Typ.

Tredje och sista tävlingsdagen fick vi sjöbris och då var det inte mycket man kunde göra om man var ute på platten.  Särskilt inte eftersom banan naturligtvis låt rakt in i motvinden och dom svaga lyft som gick att hitta driftade dubbelt så mycket som dom steg. Inne vid bergen gick det fortfarande att ta sig till molnbas, i alla fall från läsidorna. ;-)

   Vår andra tävlingsdag kom jag till mål trots ett par gigantiska slarvfel. Flygningen gick sakta men var underbar. Jag stressade av så fort jag insåg att det var lönlöst att jaga och fotograferade lite istället och fokuserade på att få en fin dag och att hinna till mål innan tiden tog slut. 16:31 passerade jag ”end of speed” och jag var nöjd med min planering eftersom jag trodde sluttiden var 16:30. Hade jag vetat att dom ändrat till 16:45 hade jag kurvat sista blåsan en stund till och även nått mållinjen innan dess. Hade jag dessutom insett att en turnpoint var struken hade jag varit i mål ca 16:15. Kanske 30-40 placeringar bättre. Dubbelfel. Det faktum att min magkänsla sa åt mig att dubbelkolla taskboarden en sista gång innan jag startade gör inte saken bättre. Hade jag gjort det hade jag säkert märkt att jag missat att kroka in anti-G-skärmen också. Trippelfel. Illa Hinas.

   Tävlingens första dag sattes en uppgift där vi blev utskickade på platten direkt. Jag missade en kärna precis då starten gick men tyckte höjden var viktigare än förstaklunga så jag tankade i ytterligare en dryg minut efter att dom andra givit sig av. Dåligt beslut visade det sig eftersom allt var dött när jag kom fram till den låga bergskam som alla andra kurvat upp sig från. Jag sökte bort flera hundra meter utan resultat. Så går det när man är ensam istället för i flock. Typiskt, slarvigt, klantigt och surt. Nåja, som brorsan så fint citerade: ”any landing you can walk away from is a good landing”.

 

   Att få det där mailet från ”Paragliding World Cup Ofiice” om att man är utvald är en känsla som inte går att beskriva med ord. Jag skulle kunna komma med flera målande liknelser men ni får gissa själva. Det var i alla fall en härlig känsla. Att tacka nej finns inte på kartan. Även om jag misstänkte att det fanns en risk att självkänslan kunde få sig en liten törn kunde inte tusen tokiga tjurar stoppa mig. YES!!! Betala bums och boka resa!

 

Tre träningsdagar med flygbart väder räckte förutom till att testa min egen skärm på plats, se mig omkring lite i luften närmast starten även till ett provflyg av Bjørnar Trondsens splitternya Niviuk Ice Peak 6. Tack för lånet!

Det verkar som att den uppför sig mer som en klassisk 2-3:a så det kan vara ett tips för er som tänker er att ta ett kliv upp på stegen mot oklassad skärm. Skillnaden i prestanda var inte märkbar under detta test och inte heller under tävlingen men jag tänker mig att IP6:an har bra förutsättningar att dominera i alpmiljö.

Ozone Enzo M passar mig perfekt även om jag inte skulle ha något emot att trampa ner speeden på den hajnosade ispiken under ett eventuellt EM. (Plats i laget och en frikostig sponsor önskas) J

   Även om Castelo inte står överst på önskelistan igen just nu genast blir det garanterat flera sydamerikaresor via Rio. Brasilien är ett mycket stort land med gott om både sevärdheter, kulturarv, obeskrivliga vyer och finfina flygställen. Ett prima resmål för den som vill uppleva mer än bara trista asfaltsvägar och sterila turistfällor och som dessutom erbjuder möjlighet till sagolik flygning.

 

 

Ses  //  T

 

Till top