Hinas

  2012-03-26, Paris, Frankrike

Att resa till Sydamerika innebär alltid en stor inre glädje.

Det är varmt, oftast vackert väder och nästan allting är av usel kvalitet.

Vad är då glädjen med det undrar ni?

Ja, värme har väl ingen något emot men det där med kvaliteten då? Enklast kan man jämföra det med att besöka ett sjukhus. Om man är frisk. Det känns inte så jäkla illa ändå eftersom man ändå ska åka hem igen snart.

Den tanken underlättar när man åker i usla bussar, bor på råtthål till hotell, käkar knepig mat som dryper av illaluktande oljor och små krulliga hårstrån.

Flygningen kan väl beskrivas som bekväm i jämförelse med den vi oftast får uppleva i Sverige. Möjligen nedflyg från Åreskutan undantagna om man kan bortse från att det inte sällan är kallt där.

   På alla flygställen jag besökt finns ett enkelt och prisvärt sätt att ta sig upp till start, så även här. Turen kostar 20 Reais, ca 80 Skr, tar en dryg timme inklusive pit-stop och inkluderar dessutom returtransport förutsatt att man landar mellan byn och starten.

Huvudstarten i Castelo är stor, grästäckt men en aning brant för högsta komfort. Väder och vind inräknat får ändå denna start en fyra på den sexgradiga skalan från streck till fem.

Flygningen börjar hyfsat enkelt med stora svarta branter som alltid ger lyft även tidigt på dagen. I dalen framför finns det även några mindre kullar som verkar vara rena rama skorstenarna som alternativ om man inte gillar att skrapa i bergskanten. Man tar sig snabbt upp över starthöjd och sen är det hissen rätt upp till molnbas. När man kommer ut några kilometer från startplatsen ändrar sig terrängen och övergår till att bli mer platt med fristående berg och små kullar. Trevlig enkel kurvning och fina glidstreck med flera solklara triggers inom räckhåll när man nått molnbas. Typ.

Tredje och sista tävlingsdagen fick vi sjöbris och då var det inte mycket man kunde göra om man var ute på platten.  Särskilt inte eftersom banan naturligtvis låt rakt in i motvinden och dom svaga lyft som gick att hitta driftade dubbelt så mycket som dom steg. Inne vid bergen gick det fortfarande att ta sig till molnbas, i alla fall från läsidorna. ;-)

   Vår andra tävlingsdag kom jag till mål trots ett par gigantiska slarvfel. Flygningen gick sakta men var underbar. Jag stressade av så fort jag insåg att det var lönlöst att jaga och fotograferade lite istället och fokuserade på att få en fin dag och att hinna till mål innan tiden tog slut. 16:31 passerade jag ”end of speed” och jag var nöjd med min planering eftersom jag trodde sluttiden var 16:30. Hade jag vetat att dom ändrat till 16:45 hade jag kurvat sista blåsan en stund till och även nått mållinjen innan dess. Hade jag dessutom insett att en turnpoint var struken hade jag varit i mål ca 16:15. Kanske 30-40 placeringar bättre. Dubbelfel. Det faktum att min magkänsla sa åt mig att dubbelkolla taskboarden en sista gång innan jag startade gör inte saken bättre. Hade jag gjort det hade jag säkert märkt att jag missat att kroka in anti-G-skärmen också. Trippelfel. Illa Hinas.

   Tävlingens första dag sattes en uppgift där vi blev utskickade på platten direkt. Jag missade en kärna precis då starten gick men tyckte höjden var viktigare än förstaklunga så jag tankade i ytterligare en dryg minut efter att dom andra givit sig av. Dåligt beslut visade det sig eftersom allt var dött när jag kom fram till den låga bergskam som alla andra kurvat upp sig från. Jag sökte bort flera hundra meter utan resultat. Så går det när man är ensam istället för i flock. Typiskt, slarvigt, klantigt och surt. Nåja, som brorsan så fint citerade: ”any landing you can walk away from is a good landing”.

   Att få det där mailet från ”Paragliding World Cup Ofiice” om att man är utvald är en känsla som inte går att beskriva med ord. Jag skulle kunna komma med flera målande liknelser men ni får gissa själva. Det var i alla fall en härlig känsla. Att tacka nej finns inte på kartan. Även om jag misstänkte att det fanns en risk att självkänslan kunde få sig en liten törn kunde inte tusen tokiga tjurar stoppa mig. YES!!! Betala bums och boka resa!

Tre träningsdagar med flygbart väder räckte förutom till att testa min egen skärm på plats, se mig omkring lite i luften närmast starten även till ett provflyg av Bjørnar Trondsens splitternya Niviuk Ice Peak 6. Tack för lånet!

Det verkar som att den uppför sig mer som en klassisk 2-3:a så det kan vara ett tips för er som tänker er att ta ett kliv upp på stegen mot oklassad skärm. Skillnaden i prestanda var inte märkbar under detta test och inte heller under tävlingen men jag tänker mig att IP6:an har bra förutsättningar att dominera i alpmiljö.

Ozone Enzo M passar mig perfekt även om jag inte skulle ha något emot att trampa ner speeden på den hajnosade ispiken under ett eventuellt EM. (Plats i laget och en frikostig sponsor önskas) J

   Även om Castelo inte står överst på önskelistan igen just nu genast blir det garanterat flera sydamerikaresor via Rio. Brasilien är ett mycket stort land med gott om både sevärdheter, kulturarv, obeskrivliga vyer och finfina flygställen. Ett prima resmål för den som vill uppleva mer än bara trista asfaltsvägar och sterila turistfällor och som dessutom erbjuder möjlighet till sagolik flygning.

Ses  //  T

2012-03-25, Vitoria, Brasilien

   Min tur har kommit.

Då menar jag inte turen som i att allt jag tar mig för faller väl ut. Nej, jag menar att det blivit min tur att ta klivet ut i den stora stygga världscupen i skärmflygning.

Jag har just avslutat min första PWC, Paragliding World Cup, och sitter nu på flygplatsen i Vitoria, Brasilien och kontemplerar.

Känslan att bli uttagen var härlig. Närmast overklig. Skulle JAG? Platsa? Ja, någon måste ju va sämst också tänkte jag och betalade gladeligen in avgiften.

   Att vara med i en skärmflygstävling, vilken som helst, är en kamp. En kamp emot våndan inför dåligt väder, misslyckade prestationer eller bara saknaden av det man lämnat hemma.

Om man kan lyckas bortse från sådant är det sen bara resten kvar.

Man ska stiga upp tidigt, tillgodogöra sig av vad som bjuds i form av frukost och helst även hinna göra sig av med motsvarande från gårdagen och sen ta en dusch innan bussen till starten går.

Väl uppe på berget gäller det att man är väl förberedd att motstå storm och bitande kyla, hetta och stekande sol, regn från alla håll, snö och hagel eller i värsta fall allt detta medans dagens öde avgörs av pilotkommitté och andra högre stående kamrater.

När uppgiften är satt presenteras den och en väderprognos för oss övriga under en briefing. Dessvärre för somliga ouppmärksamma kan uppgiften ändras lite utan att det behövs tillkallas en ny samling.

Tiderna för dagen kommer sist av allt och sen är det bara att klä sig rätt*, kroka in och starta.

   Om du tävlar eller går i tankar att börja ska du här få ett par tips:

1. Gör checklistor för kväll, morgon och start. Inkludera allt sådant du kan tänkas glömma. Allt ifrån en extra tröja om du är den frusna eller svettiga typen, att ladda/ta med batterier, ditt förstahjälpen-kit ifall du skulle ha fixat ett skavsår kvällen innan till andra vanligare saker som vatten, telefon och vad det nu kan vara.

2. Använd ditt eget omdöme. Starta inte om du tvekar. Det är aldrig värt det.

Oavsett om det beror på att du tycker att vädret ser tveksamt ut eller om magkänslan säger dig att du missat något. Kroka ur, vänta en stund, ta ett nytt beslut. Jag missade häromdan att man raderat en turnpoint och ändrat sluttiden. Detta kostade mig kanske 30-40 placeringar den dagen. Dessutom hade jag glömt att kroka i min anti-G-skärm. Inte hela världen i och för sig MEN! -Det kunde ha varit något mycket värre. Sammantaget kan jag bara säga att tre missar är minst tre för mycket. BU! Uselt Hinas!

För övrigt finns det hur mycket som helst jag skulle vilja dela med mig av.

Jag hoppas kunna få möjlighet till detta senare på något sätt men skulle ni vara orimligt nyfikna går det bra att kontakta undertecknad och ställa frågor.

   Det enklaste sättet att nå sina drömmars mål, i alla fall om man drömmer om en karriär som tävlingspilot inom vår smala sport är detta: Träna! Åk på resor tillsammans med andra likasinnade och flyg, flyg, flyg! Ja, man ska naturligtvis flyga så mycket man kan för att bli bra på att flyga. Man måste dessutom träna på att tävla och enklaste sättet att göra det är att tävla. Stora som små tävlingar, alla erbjuder dom den viktigaste tävlingsträningen, nämligen att hantera sina instrument, sin övriga utrustning och sig själv.

Flygträningen är mest utvecklande bland andra som också tränar på att tävla men det kan även vara mycket bra att spendera några veckor i t.ex. Valle de Bravo, Mexico eller Governador Valadares, Brasilien under guidning av t.ex. Ronny & Tonny på Termik & Rotor. Bara flyga för flygandets skull, kurva tillsammans, bedöma glid, dela upp sig och välja glidlinjer och se vem som valde bäst, snacka skit på radion, vänta in varandra, pillra på instrumenten under flyget och annat som man inte gärna tränar på när man tävlar men som är mycket bra att kunna. Att veta att man kan.

Dessutom bevistas dessa resor både av insnöade flygfetischister och av mer alldagliga nordbor som attraheras av värme, kvinnor och rom & cola.

Detta innebär i sin tur att om du tillhör den första gruppen kan du räkna med väldigt bra service på själva flygdelen av resan eftersom de andra ur gruppen inte lika ofta frekventerar bussar, startplatser och luftrum.

Tillhör du även den andra gruppen kan jag nästan garantera att romen är billigare i Mexico än i norden och kvinnorna i Brasilien har former som du inte ser bland dito på Ica i Täby var dag i alla fall.

    Allt som allt, summa summarum kan jag väl avsluta denna betraktelse så här:

Det finns inga genvägar till att bli riktigt bra på att tävla i skärmflygning. Inte något annat heller för den delen. Timmar i luften, i stig och sjunk, med eller utan full speed mot nästa mål. Valet är ditt. Vill du bli bättre är det bara att köra på. Sluta inte för att det inte går som du hoppats redan första gången. Eller andra. Vi fortsätter att sätta nya mål vi kan missa. Ingen är fullärd!

Ses //  T

*

Med att klä sig rätt menar jag även val av ballast som passar aktuella förhållanden och task. Själv flyger jag min Enzo på 105-115kg beroende på dagen. Normalt ligger jag gärna på 108 då skärmen verkar prestera perfekt där och den är även skönast att flyga på den lasten. Vid 100 känns den spinnkänslig och trög. Och långsam. Från 112 och uppåt blir bromstrycket mycket högt och jag har mjölksyra innan starten har gått dagar då det krävs 115kg.

Detta gäller i huvudsak högpresterande skärmar men går att applicera även på lägre klassad utrustning. Prova dig fram!