Mata mig

Lammkotlett i rosmarin- och vitlöksolja. Långsamt stekt.
Till perfektion.
Rosmarinspotatis från ugn. Börja med olja. Hög temp medan
klyftorna står på skalsidan.
Salsa av gul lök, gul paprika, olja, salt, en skvätt vinäger
och liiiiite vitpeppar.
Fetaostkräm. 100g feta, 1 dl fräsch kräm. Salt, citron , honung.
Snor gott!
Någon typ av dagbok. Möjligen en aning avig.
2012-03-26, Paris, Frankrike
Att
resa till Sydamerika innebär alltid en stor inre glädje.
Det är
varmt, oftast vackert väder och nästan allting är av usel kvalitet.
Vad är
då glädjen med det undrar ni?
Ja,
värme har väl ingen något emot men det där med kvaliteten då? Enklast kan man
jämföra det med att besöka ett sjukhus. Om man är frisk. Det känns inte så jäkla illa ändå eftersom man ändå ska åka hem igen snart.
Den
tanken underlättar när man åker i usla bussar, bor på råtthål till hotell,
käkar knepig mat som dryper av illaluktande oljor och små krulliga hårstrån.
Flygningen
kan väl beskrivas som bekväm i jämförelse med den vi oftast får uppleva
i Sverige. Möjligen nedflyg från Åreskutan undantagna om man kan bortse från
att det inte sällan är kallt där.
På alla flygställen jag besökt finns ett enkelt och
prisvärt sätt att ta sig upp till start, så även här. Turen kostar 20 Reais, ca 80 Skr, tar en dryg timme inklusive pit-stop och
inkluderar dessutom returtransport förutsatt att man landar mellan byn och
starten.
Huvudstarten
i Castelo är stor, grästäckt men en aning brant för högsta komfort. Väder och
vind inräknat får ändå denna start en fyra på den sexgradiga
skalan från streck till fem.
Flygningen
börjar hyfsat enkelt med stora svarta branter som alltid ger lyft även tidigt
på dagen. I dalen framför finns det även några mindre kullar som verkar vara
rena rama skorstenarna som alternativ om man inte gillar att skrapa i
bergskanten. Man tar sig snabbt upp över starthöjd och sen är
det hissen rätt upp till molnbas. När man kommer ut några
kilometer från startplatsen ändrar sig terrängen och övergår till att bli mer
platt med fristående berg och små kullar. Trevlig enkel kurvning
och fina glidstreck med flera solklara triggers inom räckhåll när man nått molnbas. Typ.
Tredje och sista
tävlingsdagen fick vi sjöbris och då var det inte mycket man kunde göra om man var ute
på platten. Särskilt inte eftersom banan naturligtvis låt rakt in i
motvinden och dom svaga lyft som gick att hitta driftade dubbelt så mycket som dom steg. Inne vid bergen
gick det fortfarande att ta sig till molnbas, i alla
fall från läsidorna. ;-)
Vår andra tävlingsdag kom jag till mål trots ett par gigantiska slarvfel.
Flygningen gick sakta men var underbar. Jag stressade av så fort jag insåg att
det var lönlöst att jaga och fotograferade lite istället och fokuserade på att
få en fin dag och att hinna till mål innan tiden tog slut. 16:31 passerade jag
”end of speed” och jag var nöjd med min planering eftersom
jag trodde sluttiden var 16:30. Hade jag vetat att dom
ändrat till 16:45 hade jag kurvat sista blåsan en stund till och även nått
mållinjen innan dess. Hade jag dessutom insett att en turnpoint
var struken hade jag varit i mål ca 16:15. Kanske 30-40 placeringar bättre.
Dubbelfel. Det faktum att min magkänsla sa åt mig att dubbelkolla taskboarden
en sista gång innan jag startade gör inte saken bättre. Hade jag gjort det hade
jag säkert märkt att jag missat att kroka in anti-G-skärmen också. Trippelfel.
Illa Hinas.
Tävlingens första dag sattes en uppgift där vi blev utskickade på platten
direkt. Jag missade en kärna precis då starten gick men tyckte höjden var
viktigare än förstaklunga så jag tankade i ytterligare en dryg minut efter att dom andra givit sig av. Dåligt beslut visade det sig
eftersom allt var dött när jag kom fram till den låga bergskam som alla andra
kurvat upp sig från. Jag sökte bort flera hundra meter utan resultat. Så går
det när man är ensam istället för i flock. Typiskt, slarvigt, klantigt och
surt. Nåja, som brorsan så fint citerade: ”any landing you can
walk away from is a good landing”.
Att få det där mailet från ”Paragliding World Cup Ofiice” om att man är utvald är en känsla som inte går att
beskriva med ord. Jag skulle kunna komma med flera målande liknelser men ni får
gissa själva. Det var i alla fall en härlig känsla. Att tacka nej finns inte på
kartan. Även om jag misstänkte att det fanns en risk att självkänslan kunde få
sig en liten törn kunde inte tusen tokiga tjurar stoppa mig. YES!!! Betala bums och boka resa!
Tre
träningsdagar med flygbart väder räckte förutom till att testa min egen skärm
på plats, se mig omkring lite i luften närmast starten även till ett provflyg
av Bjørnar Trondsens splitternya Niviuk
Ice Peak 6. Tack för lånet!
Det
verkar som att den uppför sig mer som en klassisk 2-3:a så det kan vara ett
tips för er som tänker er att ta ett kliv upp på stegen mot oklassad skärm.
Skillnaden i prestanda var inte märkbar under detta test och inte heller under
tävlingen men jag tänker mig att IP6:an har bra förutsättningar att dominera i
alpmiljö.
Ozone Enzo M passar mig perfekt även
om jag inte skulle ha något emot att trampa ner speeden på den hajnosade ispiken under ett eventuellt EM. (Plats i laget
och en frikostig sponsor önskas) J
Även om Castelo
inte står överst på önskelistan igen just nu genast blir det garanterat flera sydamerikaresor via Rio. Brasilien är ett mycket stort land
med gott om både sevärdheter, kulturarv, obeskrivliga vyer och finfina flygställen. Ett prima resmål för den som vill uppleva mer
än bara trista asfaltsvägar och sterila turistfällor och som dessutom erbjuder
möjlighet till sagolik flygning.
Ses
// T
Turen
2012-03-25, Vitoria, Brasilien
Min tur har kommit.
Då
menar jag inte turen som i att allt jag tar mig för faller väl ut. Nej, jag
menar att det blivit min tur att ta klivet ut i den stora stygga världscupen i
skärmflygning.
Jag har
just avslutat min första PWC, Paragliding World Cup,
och sitter nu på flygplatsen i Vitoria, Brasilien och kontemplerar.
Känslan
att bli uttagen var härlig. Närmast overklig. Skulle JAG? Platsa? Ja, någon
måste ju va sämst också tänkte jag och betalade gladeligen
in avgiften.
Att vara med i en skärmflygstävling, vilken som helst, är en kamp. En kamp emot
våndan inför dåligt väder, misslyckade prestationer eller bara saknaden av det
man lämnat hemma.
Om man
kan lyckas bortse från sådant är det sen bara resten kvar.
Man ska
stiga upp tidigt, tillgodogöra sig av vad som bjuds i form av frukost och helst
även hinna göra sig av med motsvarande från gårdagen och sen ta en dusch innan
bussen till starten går.
Väl
uppe på berget gäller det att man är väl förberedd att motstå storm och bitande
kyla, hetta och stekande sol, regn från alla håll, snö och hagel eller i värsta
fall allt detta medans dagens öde avgörs av
pilotkommitté och andra högre stående kamrater.
När
uppgiften är satt presenteras den och en väderprognos för oss övriga under en
briefing. Dessvärre för somliga ouppmärksamma kan uppgiften ändras lite utan
att det behövs tillkallas en ny samling.
Tiderna
för dagen kommer sist av allt och sen är det bara att klä sig rätt*, kroka in
och starta.
Om du tävlar eller går i tankar att börja ska du här få ett par tips:
1. Gör
checklistor för kväll, morgon och start. Inkludera allt sådant du kan tänkas
glömma. Allt ifrån en extra tröja om du är den frusna eller svettiga typen, att
ladda/ta med batterier, ditt förstahjälpen-kit ifall du skulle ha fixat ett
skavsår kvällen innan till andra vanligare saker som vatten, telefon och vad
det nu kan vara.
2.
Använd ditt eget omdöme. Starta inte om du tvekar. Det är aldrig värt det.
Oavsett
om det beror på att du tycker att vädret ser tveksamt ut eller om magkänslan
säger dig att du missat något. Kroka ur, vänta en stund, ta ett nytt beslut.
Jag missade häromdan att man raderat en turnpoint och ändrat sluttiden. Detta kostade mig kanske
30-40 placeringar den dagen. Dessutom hade jag glömt att kroka i min
anti-G-skärm. Inte hela världen i och för sig MEN! -Det
kunde ha varit något mycket värre. Sammantaget kan jag bara säga att tre missar
är minst tre för mycket. BU! Uselt Hinas!
För
övrigt finns det hur mycket som helst jag skulle vilja dela med mig av.
Jag
hoppas kunna få möjlighet till detta senare på något sätt men skulle ni vara
orimligt nyfikna går det bra att kontakta undertecknad och ställa frågor.
Det enklaste sättet att nå sina drömmars mål, i alla fall om man drömmer om en
karriär som tävlingspilot inom vår smala sport är detta: Träna! Åk på resor
tillsammans med andra likasinnade och flyg, flyg, flyg! Ja, man ska
naturligtvis flyga så mycket man kan för att bli bra på att flyga. Man måste
dessutom träna på att tävla och enklaste sättet att göra det är att tävla.
Stora som små tävlingar, alla erbjuder dom den
viktigaste tävlingsträningen, nämligen att hantera sina instrument, sin övriga
utrustning och sig själv.
Flygträningen
är mest utvecklande bland andra som också tränar på att tävla men det kan även
vara mycket bra att spendera några veckor i t.ex. Valle de Bravo, Mexico eller
Governador Valadares, Brasilien under guidning av t.ex. Ronny & Tonny på
Termik & Rotor. Bara flyga för flygandets skull, kurva tillsammans, bedöma
glid, dela upp sig och välja glidlinjer och se vem som valde bäst, snacka skit
på radion, vänta in varandra, pillra på instrumenten under flyget och annat som
man inte gärna tränar på när man tävlar men som är mycket bra att kunna. Att veta
att man kan.
Dessutom
bevistas dessa resor både av insnöade flygfetischister och av mer alldagliga
nordbor som attraheras av värme, kvinnor och rom & cola.
Detta
innebär i sin tur att om du tillhör den första gruppen kan du räkna med väldigt
bra service på själva flygdelen av resan eftersom de andra ur gruppen inte lika
ofta frekventerar bussar, startplatser och luftrum.
Tillhör
du även den andra gruppen kan jag nästan garantera att romen är billigare i
Mexico än i norden och kvinnorna i Brasilien har former som du inte ser bland
dito på Ica i Täby var dag i alla fall.
Allt som allt, summa summarum kan jag väl avsluta denna betraktelse så här:
Det
finns inga genvägar till att bli riktigt bra på att tävla i skärmflygning. Inte
något annat heller för den delen. Timmar i luften, i stig och sjunk, med eller
utan full speed mot nästa mål. Valet är ditt. Vill du bli bättre är det bara
att köra på. Sluta inte för att det inte går som du hoppats redan första
gången. Eller andra. Vi fortsätter att sätta nya mål vi kan missa. Ingen är
fullärd!
Ses // T
*
Med att klä sig rätt menar jag även val av ballast som
passar aktuella förhållanden och task. Själv flyger jag min Enzo på 105-115kg
beroende på dagen. Normalt ligger jag gärna på 108 då skärmen verkar prestera
perfekt där och den är även skönast att flyga på den lasten. Vid 100 känns den
spinnkänslig och trög. Och långsam. Från 112 och uppåt blir bromstrycket mycket
högt och jag har mjölksyra innan starten har gått dagar då det krävs 115kg.
Detta gäller i huvudsak högpresterande skärmar men går att
applicera även på lägre klassad utrustning. Prova dig fram!