Det var en gång...

Allmänt / Permalink / 0
...en relativt ung man som hade rest med en kamrat till det heliga landet. I norr. Fårö alltså. De båda stojade och hade sig och en kväll blev den unge mannen så till sig i brallan att han tog av sig den klackring han fått av sin mormor och gav den till flickan som bidragit till sakernas tillstånd. Då denne tydligen inte delade spänningen dem emellan kastade hon ringen i kvällens bris ut över sudersands sandstrand. Den vid det här laget olycklige unge mannen kastade genast då sig själv samma väg för att försöka återfinna ringen. Dock utan större framgång som det verkade. Efter i runda slängar en lång stunds letande gav han upp, satte sig tungt på ändan och sörjde denna världsliga förlust. När han bölat ett slag tog han till ett sista litet knep han lärt från bland annat sin lågstadielärare, han bad till Gud. I denna sorgens och förtvivlans stund fanns ju inte mycket att förlora. Då den unge mannen inte trodde på dennes kraft blev han om inte helt övertygad så i alla fall minst sagt glad då han tog upp två nävar sand just där han satt och fann ringen i sin ena hand. Eller sin andra rättare sagt. Resten av den sommaren bar den nyfrälste sin ring med en ny känsla i bröstet. Tack. Ses // T

Värt

Allmänt / Permalink / 0
Kim Ingesson Fd Sundström:
Maj 4,5 förolämpar lillebror: Din dyngsura bulle!
Ses // T
Till top