Jobbarperiod

Jag åkte via Frankfurt till Mexico City och sen taxi till Valle De Bravo.

Taxin och annat delades med en totalt socialt handikappad man som jag inte tänker nämna vid namn och inte tjata om. Ja, förutom att hans sämsta egenskap är att att han i alla lägen och utan prut ställer sig mellan människor som för en konversation och svarar den ene eller den andre på tilltal avsett för den ene eller den andre. Eller någon helt annan. Definitivt inte honom. (apple har inte grammatikvarnare)(men den tycker att jag har stavat ordet grammatikvarnare fel)

Första dagen inleddes med ett bobyte eftersom stället jag bokat tydligen var stängt trots att han som tog emot beställningen tackat ja. Han upplät i gengäld ett rum i sin egen lya, i och för sig en annan nedlagd possada, med ett sämre läge. Nej tack.

Första flyget, en 69 km övningsbana, utan waypoints för mig, gick bra. Inte raketfart men i mål. Först. Kul. Lagom. Ja, vi väntade ihop gänget ett par gånger så det var inget riktigt race. Förutom dom sista kilometrarna. =)

Trota con todo!

Andra träningsdagen hade jag punkterna men ingen aning om banan. Missade genomgången. Dessutom missade jag att det var ett attans stig dom sista tre kilometrarna från Ramon till Saucos. Jag ledde men vände tretusentvåhundra meter från mål för att tanka höjd. Det hade jag inte behövt. Tio minuter senare kom jag in typ femma fast på tusen meter öven målet. Slarv.

Klädaffär och kyrka i Saucos.

Minnet tryter om banan men jag hade punkterna, jag gjorde bra start, vi samlade ihop oss några gånger och jag var först i mål på träningsdag tre.

Träningsdag fyra var jag högst och först när klockan slog start och först i mål. Tur på slutet men denna dag var det race hela tiden. Jag VANN faktiskt! Sista punkten var Divisadero, antennerna och mål Torre 400m. Dom tre som låg före mig stack från Div på typ 300m över backen och gick över mesan. Jag gasade iväg på 250m och klarade mig inte upp. Jag fick halka ner på nordsidan om mesan men hade grymt flyt och hittade en driftare 80m över backen precis vid sjöns västra strand. Jag tog tio varv och när instrumentet visade -120m till mål stack jag. Västanvinden över sjön och ännu mera tur samt hangeffekten på Torre tog mig i mål nästan tio minuter före dom andra.

Dagen innan tävlingen tog jag ett snabbflyg hem och landade på hemmalandningen strax innan starten på dagens task. Det var skönt att komma hem, checka in och softa lite innan tävlingen. Ladda.

Nu så. Tävlingsdag ett:

En fin bana och vädret var OK. Ronny, som för övrigt har lärt mig att tävla på ett vettigt sätt föreslog att jag skulle ta det lite lugnare i tävlingen än vad jag gjort innan. Det gjorde jag. Oturligt nog, lugnt och fint som jag tog det på min typ sjundeplats fick jag en händelse beskriven i "Snabbversionen" tidigare här på bloggen.

Typiskt.

Tillbaks på hemmalandningen runt kl 18 och med god hjälp av den lokale packaren redde vi ut Mr R10.

Flera linor var av och jag hade givit (gett) upp hoppet.

Jag funderade på att försöka låna en skärm men tänkte mest på att sticka hem.

En halvtimme senare tittade Ronny på Tonny, som för övrigt lärt mig att flyga skärm på ett vettigt sätt och sa: "har vi några innerconteinrar och handtag?" Jag fattade först inte att dom snackade om mig, jag var ju halvvägs hemma.. Ytterligare en halvtimme senare var nödisen lagad och förberedd för packning. R10:an lagade Termik & Rotor på starten dagen efter. STORT TACK!! Inte ens en suck när breifingen började eller slutade hördes.

Tävlingsdag två:

Det packades nödskärm, knyttes A-, C- och bromslinor och stogs i ända fram till, och jag skojar inte, en minut efter fönstret öppnade! Snabbt fick jag knöla in nödisen i selen, kolla banan, knyta speed eftersom jag inte har snabbhakar, klä mig och pissa. Jag startade sist. Av alla. Sjukvårdarna hade åkt. Hjälparna trodde knappt jag var med i tävlingen men dom hjälpte mig ändå iväg. Jag som alltid försöker starta först . Denna dag hade jag behövt det extra mycket. För att lugna nerverna.. Mer än vanligt.

Jag fick till en under omständigheterna fantastisk start och gled sakta men säkert iväg från 5 km exit Piano mot Espin och första punkten Div, antennerna. Eftersom jag snålar lite på speeden (0%) denna dag blir jag efter tillsammans med "B-gängen" (björnligan på norska eller mer passande "serieklassen". Typ) men tuffar på längs banan. Cirrus kommer och går eftersom en front närmar sig från norr. Detta lilla tillskott i spänningen samt det faktum att jag valde en helt annan linje mellan La Casa och Saucos (som tror inte var punkten men jag orkar inte kolla) än den Ronny rekommenderade på radion höll mig flygande medans flera toppkillar landade vid fiskdammarna en stund senare på nästa repa mellan Iglesi och La Casa. Jag guppade snällt vidare i min konvergens, räddade mig senare på 50 m strax innan Iglesi för att sedan gasa järnet i linjen över Avandaro mot Torre. 7:a i mål. Gryyyymt nöjd. Revansch!

Tävlingsdag tre:

Fantastisk start! Topp tio första halvtimmen. Ligger i förstaklungan och kurvar när jag känner hur hornen tittar fram och pinne två på speeden behöver vädras. Fem minuter senare står jag på marken alldeles innan nästa punkt och alla utom fem andra idioter (seriklassare) glider över mitt huvud och 60p i mål. Nästan som att segla in i fel vik och sen bara komma tvåa...  ;-)

Tävlingsdag fyra:

Fronten är på plats så det blåser och lever om.

Jag landar på Piano och en liten stund senare, fem minuter innan start kanselleras dagen.

Trafik på Piano pga inställd dag. Bakom den snygga orangea R10.2:an syns El Penon och direkt till vänster om anar man vänteväggen...

Tävlingsdag fem:

Fronten har mattats något men det blåser.

Efter att varit sprattelgubbe i nån minut i en läblåsa bakom Serra Gordo vänder jag näsan hemåt. Pallar inte. En minut senare kastas en nödis på platsen jag lämnade. Hej.

Vädret ställde till det lite på landningen. Lars-Tore fick bada i kaoset..

Tävlingsdag sex:

Fortfarande mycke vind och nervositeten släpper aldrig riktigt.

Klunga ett med runt sju pers dånar ifrån mig efter halva banan. Jag får till en bättre linje än dom jag blev lämnad med och kommer först tillbaka i medvinden över Espinosa från tre kungar. Över Crazy stiger det överallt och vips ökar det till +10. Skakig som jag är drar jag efter bara ett varv vidare mot punkten Despege. Dom andra toppar naturligtvis upp, tar punkten, har höjd nog att glida tillbaka till Crazy, toppa igen och sen spåret hem medans jag skrapar starten och hoppkanten och får tillslut nöja mig med en läblåsa som driftar bakom starten. "Joe Parr reserve" spelas i huvudet och jag sprattlar som aldrig förr. Landar tillslut tre km från mål. Inte för att just det spelade nån roll. Jag är inte bitter. F-n. Jag visste ju att jag inte skulle få några PWC-bokstäver men va F---N!!! Nej då. Det var ganska lugnt.

Tävlingsmässigt kan jag sammanfatta som följer:

Man måste ta det lugnt, man måste gasa och man måste ha tur. Jag kan/har lite av varje.

Flygmässigt kan jag sammanfatta som följer:

Man måste ha respekt för oklassade skärmar och man måste kunna sprattla (rycka i bromsar och stabb-linor och jobba som en sprattelgubbe för att hålla skiten flygande) vid behov. Det har jag och det kan jag.

Detta inlägg blev lite för långt men eftersom antagligen bara flygare läst hela spelar det ingen roll. Eller hur? =)

Ses  //  T