SM-bloggen!!

Inte riktigt men nästan.
Livet alltså.
Det egna livet. Att vara livegen.
Mitt kommer snart att börja igen.
Medans jag väntar på det ber jag er snabbt klicka på något annat roligt att läsa om, nätet är fullt av roligheter, för här kommer det bli trist, djupt och töntigt nu..

Man lever bara en gång.
Man lever bara två gånger.
Man återföds och lever hur många gånger som helst.
Vilket av ovanstående är rätt?
Inte fan vet jag men här kommer min syn på det hela. (och då alltså sanningen eftersom det ligger i sakens natur att man aldrig kan ha fel i vad man tror. Det man tror tror man och då är det det man tror. Om man nu inte råkar vara präst och måste låtsas tro på Noaks ark o sånt skit.)

Jo alltså.. Man lever två gånger. Punkt.(kanske onödigt men jag vill understryka att det inte kommer några undanflykter eller tekrånglande förklaringar utan att jag menar punkt. Så är det.)
Först den gången man så att säga "faktiskt" lever och så den gången man lever kvar. Genom runstenar, historieböcker, avkommor eller bara i folks minne. Detta andra liv kan börja innan det faktiska. Som till exempel i Sixtens fall. Professorns son. Vi har vetat i typ tio år att han skulle komma och att han skulle bli en skön snubbe. Han är ett och ett havt år nu så han har inte kunnat påverka sitt andra liv själv så mycket förutom bara lite. Typ genom att inte va en gnällspik eller ett öronbarn eller så.
Vanligare är det nog att man börjar skriva sin historia efter födseln. Man gör saker, snälla eller dumma. Man arbetar med meningslösa eller meningsfulla saker. Hjälper kärringar över gatan eller låter bli. Eller släpper ut kemikalier så halva byn får cancer. Eller startar en insamling till världens barn eller nåt annat snällt som blir kvar och pågår. Några väljer att fortplanta sig fast dom inte kan ta hand om sina egna liv ens och därigenom förser samhället med bidragssugande olycksspridare som drar runt på öland och mördar mina vänners bästis. Fii faaan. Stolta dom ska va. Föräldrarna..
Hursomhelst menar jag (om ni inte redan fattat det) att man lever på riktigt från den dagen man föds (ja, eller från den dagen man plir påsatt.. Befruktad liksom, välj vad du tycker själv) tills man dör och samtidigt lever man kvar i folks minnen, från att man först visar sitt blodiga nylle, en bild jag tror kan va svår att glömma, tills man är bortglömd. Av alla. Man kan välja att leva kvar i det andra livet länge. Till exempel genom att skriva könikor som folk älskar och skriver ut och sparar. I en pärm. Om man inte gör ett smack, typ bor i hyreslägenhet och jobbar på konsum, dricker en tv-kanna kaffe varje kväll och kollar på tv och röker vita blend inne fast man har barn så lever man inte kvar i folks minnen längre än tills ens barn dör. Ingen vill sprida såna minnen vidare. Men (man får inte börja en mening med men men den förra passade liksom inte ihop med nästa tyckte jag så jag punkterade. Fel kanske men det skiter jag i. Jag fick två fyror i svenska i gymnasiet. Det enda betyg jag är stolt över. Tack Inger.) om man fnattar runt som en tetting och försöker sprida glädje, är snäll mot människor, djur och miljön, köper och bevarar en gammal buss som sprider leenden över folks ansikten när man kommer tuffande och kanske väcker minnen hos vissa om svunna tider och kärlekar i när och fjärran, då blir man kvar. Om man reser och fyller hjärnan och hjärtat med bilder, vyer, dofter, smaker, sex, kärlek, väntan och jäkt, kyla och värme, lycka och sorg, vila och arbete, då bygger man en fin grund att stå på om man vill kunna leva länge. Leva kvar länge alltså. Många bäckar små eller mycket eld i målet som det också kan kallas borgar för att man blir ihågkommen. I nuet. Och snartet. (riktigt sjuk mening på så många nivåer den förra men detta skulle inte va ett språkpolisinlägg och jag tycker att den meningen behövs för det är så jag menar) 
Idioter som typ lasermannen och fänrik Flink kommer att för dom flesta hamna i det så kallade hevetet. Alltså finns helvetet. Jag menar här och nu på fullaste allvar att man har en själ. Som kan hamna i "himmelen" eller "helvetet". Min själ består av alla era och andras samlade minnen av mig, mina skapelser och mina avkommor. Om summan av dessa minnen är gott, i motsats till ont, är jag i himmelen. Redan nu hela tiden och resten av tiden tills alla glömt mig. Och mina skaplser. Hitler är(var, fast är kvar än ju... Det är ju det jag menar ju.) en kis som inte kommer att glömmas bort i första taget. Inte Jesus heller. Inte för att jag tror på att han gick på vatten eller vem det nu var som gjorde det men jag tror att han fanns och var dåtidens Michael Jackson. En karismatisk pedofil som höll på med politik i stället för musik. Och så åkte han fast lite för mycket för det där med barnen eller hade i motsats till Micke inte råd att köpa deras tystnad. Därför dog han. Vissa hamnar i himmelen, andra i helvetet. Inte bokstvligen alltså om det nu var nån som inte fattat än. När man dör grävs man (som regel) ner och så är det med det. Men minnena. Minnena du skapar och delar är din chans att bli något. Någon. GO Fuck Idol-Berra om du tycker det. Han har i alla fall skapat känslor och engagemang hos fjortisar som tejpar upp plancher och går på konserter. Eller åtminståne gick han på audition. Försökte.
Gå ut och gör något. Var snäll. Undvik att såra någon oavsett om du inte gillar blattar eller fetton. Ring din idiotmamma och helidiotpappa och tacka för att du lever. I morgon kan det vara för sent. Gör några armhävningar varje morgon. Nästa dag orkar du kanske en mer. Ha med dig den känslan hela dagen. Idag klarar jag lite mer. Lev ditt liv. Ditt egna. Var livegen. Jag älskar er. Nästan alla. Mer eller mindre. Puss. Jag skiter i smittrisken, jag pussar alla. Puss.

Ses  //  T